Acceptans - inte passivitet

Då och då hamnar jag i diskussioner där acceptans av verkligheten likställs med en passivitet och resignation. Så upplever jag det inte alls ...

Att göra motstånd mot verklig-heten och sanningen i den, tar en hel del kraft och energi. Just nu, precis just nu - är det exakt som det är. Och det finns anledningar till det tänker jag, även om jag själv inte alltid förstår dessa orsaker. Att kriga mot något som är, som finns, som är verkligt får det inte att försvinna. Däremot kan just acceptansen vara ett väldigt bra verktyg till att iallafall börja skönja en ljusning, en förändring av tillståndet.

Det paradoxala är ju att när acceptansen väl fått en chans, när den ibland smärtsamma sanningen väl fullt ut erkänts, då kommer kraften, energin och kreativiteten tillbaka. Då får vi hjälp på vägen, med lösningar, idéer och dörröppnare av olika slag. Det gör att det blir så mycket enklare att ta beslut, att göra det bästa av en situation, som sedan ges möjlighet att växa vidare till något ännu bättre. Vi slipper fastna i ett ständigt och utdraget repriserande och därmed tärande lidande. Acceptans ger energi och glädje!