Att låta världarna mötas...

Att orka, vilja, och våga se... Inte skygga för det uppenbara, det obekväma, det smärtsamma. Det som vi snabbt inser till slut kräver ett nytt handlande, nya val, nya stigar att trampa upp....
Och - samtidigt inte sänka sig till att mitt i chocken, besvikelsen, den smärtsamma insikten inte låta sig dras med i "spy-galla- över -något- eller någon"- energin. En strategi som gör att vi istället förslösar energi till att börja bygga det vi vill ha MER av.
Det ena - att förhålla sig kritiskt granskande - och samtidigt tro på möjligheten till något ljusare och bättre behöver inte vara en motsättning. Att sätta namn på saker, att uppmärksamma verkligheten sådan som den faktiskt är, är för mig acceptans. Och utan acceptans kommer aldrig någon förändring. Att inte leva som strutsen - och inte heller i ett okontrollerat "berg-och dalbana-drama-tillstånd" - är den häftiga och mest kreativa utmaningen tror jag.

En spännande utmaning, där vi kan få den ideella/andliga världen att nå den materiella/fysiska!