Fötterna på jorden och huvudet i himlen

Fantasi är viktigare än kunskap. För kunskap är begränsad till allt vi vet och kan förstå, medan fantasi omger hela världen, och allt som någonsin kommer att vetas eller förstås.
                        Albert Einstein                                                                                                                                                                        

Kanske är det så att många av oss på ett djupt och omedvetet plan saknar något av vad man skulle kunna kalla ”en förlorad dimension av tillvaron”. En diffus längtan efter något ogripbart, som vi aldrig eller sällan riktigt pratar om.

Som barn var vi närmare detta ”något” när vi t ex om och om igen ville få vår favoritsaga uppläst för oss och själva med hjälp av den kunde fara iväg in i den förtrollade föreställningens och magins värld. Där utgjorde den aktiva fantasin en källa till mycket glädje och inspiration.

För många av oss innebar det gradvisa inträdet i vuxenlivet och den så kallade verkligheten att förmågan och glädjen i att ge oss hän, inte längre prioriterades. Vi lärde oss leva likt mugglarna i Harry Potter-böckerna, prioriterade bara det vi kunde mäta, väga och förstå -  omedvetna om våra begränsade sinnen - och stängde effektivt ute den magiska dimensionen av existensen. Vi lärde oss leva som fåglar som glömt bort att vi har vingar eller som kungar och drottningar som glömt bort vårt kungliga arv. Vi  kände oss mer och mer förslavade  av inlärda mönster som egentligen inte borde ha makt över oss.

Den oerhörda framgång som Harry Potter böckerna rönt, tror jag speglar just detta sökande efter ”den felande länken”. Det märke han hade i pannan som talade om var han kom ifrån, skulle vi alla - barn liksom vuxna – också behöva ha för att inte glömma bort att vi är så mycket mer än det vi tror, så mycket kraftfullare än det vi tycks veta om. 

För livet är inte bara torr realism, intellekt och förnuft. Sådant har givetvis också sin givna plats och funktion - för utan förmåga till analys och logik tappar vi markkontakten. Men den bysantinska regeln gäller - allt är inte bara vad det ser ut att vara. Tillvaron är också ”något mer”. .Att leva i världen, och inte av den, är tror jag allas vår utmaning. Då har himmel och jord en chans att bli ett, det andliga och materiella kan förenas. På det sättet återerövrar vi magin i tillvaron och kan åter hänföras och fascineras. Och när vi omfamnar fantasin som den skapande kraft den är, då lever vi på det sätt som jag tror att vi borde göra - med fötterna på jorden och huvudet i himlen!