Inannas resa - nedstigning, kapitulation och pånyttfödelse. 

Häromdagen kände jag mig dragen att återigen läsa myten om Inanna. Nu var det ”Inannans resa” av Sylvia Brinton Perera jag tog fram. Det var en berättelse som fångade mig för längesedan och som jag också använt mig av för att bl a illustrera Pluto -  och Skorpionsymboliken i astrologin på mina astrologiföreläsningar. Nu med tilltagande ”skuggengagemang” på jobbfronten, så kändes det intressant på ett nytt sätt.
 
Den sumeriska Inannamyten handlar om hennes - himladrottningens -  nedstigande till underjorden men också återkomsten därifrån, pånyttfödd, helad och med ett förnyat djup. Myten kan man tolka ur flera aspekter. Den tjänar som en spegling av naturens rytmiska ordning, årstidsväxlingarna i växtligheten t ex, och är därför en påminnelse till oss, män som kvinnor, att leva med denna medvetenhet om ständig förändring som ett Livets löfte.
 
Ereshkigal , den mörka systern i underjorden
Inanna färdas ner till sin mörka syster, Ereshkigal och behöver för att försonas med de sidorna inom sig själv underkasta sig hennes vilja och till slut också dö. Hon dödas och hängs upp, ”korsfästs”, på en krok i tre dagar. På vägen ner passerar hon sju portar där hon ”bugande och naken” får lämna ifrån sig allt hon tidigare hängt upp sin identitet på och som hört till den anpassning hon gjort gentemot den yttre världen.
 
Nödvändig kapitulation
Denna ”underkastelse” är inte något passivt, utan ett livsbefrämjande uppgivande av de sidor inom oss som hindrar livet att leva inom oss, med de djup, den passion, urkraft och lidelse som hör till. Det är en aktiv vilja att istället ta emot, att få uppleva.
På detta sätt kan man se myten som en beskrivning på hur vi håller oss hela och friska. Att stiga ned till våra inre djup, att våga se vad som gömmer sig i inre skrymslen och dolda vrår, av sådant vi kanske länge förnekat och undertryckt är en förutsättning för att leva sant. Förstår vi detta så kan myten påminna oss om behovet att just lyfta fram dessa medvetet förpassade sidor inom oss.
 
En modell för vår civilisation
Vi kan också se myten som en påminnelse för hela vår civilisation i nuläget. Att inte längre förneka, ljuga och skönmåla för varandra och oss själva. Myten påminner oss om vår samhörighet med allt och alla. Ljus och mörker bör gå hand i hand, och att det är därigenom vi hittar kraft, förnyelse och läkning på alla nivåer.
 
Dödens ögon
Det berättas om Ereshkigal att hon äger ”dödens ögon” -  något som för mig framstår som nödvändig och objektiv realism. Att ha modet att våga se hur det verkligen förhåller sig, utan smickrande, förhärligande illusioner. Om vi själva värjer oss ifrån att då och då använda oss av detta paradoxalt livgivande ”dödens öga” i vårt sätt att handskas med livet, drar vi oss mot antigen depression eller så styrs vi av ett överdrivet ego, ett kompenserande självhävdelsebehov och en falsk känsla av att vara unika. Dessa yttringar brukar höra ihop, och visar på villfarelsen och strävan efter att förneka mötet med ”mörkret”.
Inanna blir hel genom mötet med sin mörka syster, sitt andra jag. Ereshkigal kräver respekt och vördnad av oss alla för att uppnå balans – och ger oss mycket kraft, liv och glädje tillbaka om vi samarbetar med henne.