Jag är aldrig upprörd övr den orsak jag tror

Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror

Så hände det igen....Jag säger något ur hjärtat, ngt positivt om och till en person - och responsen är jämförbar med att jag kritiserar ....Chockad försöker jag finna mig i situationen, det går liksom inte.... Dimman infinner sig snabbt, jag känner mig förvirrad över hur personens tolkning kunde bli så fel, så långt ifrån det jag själv hade för avsikt och faktiskt sa...Och jag blir ledsen över att ha misstänkligjorts vara medvetet illvillig, särskilt som just denna relation utvecklats positivt från första stund och då borde ha en ljus grund att stå på.
Hur kunde detta ske? Hur kunde det bli så här? Jag kommer ihåg två sentenser ur A Course In Miracles: "Jag är aldrig upprörd över den orsak jag tror" och "Jag är upprörd på grund av att jag ser något som inte finns". Dessa påståenden förklarar hur en reaktion i nuet triggas igång ur ett minne, en händelse eller en upplevelse från det förflutna i en individ och som inte alls har med den aktuella situationen att göra, utan istället hör till personens "unfinished business", och "krokar i" oläkta sår som just då blir vidöppna. De oläkta såren gör att vi har en mycket effektiv radar för sådant vi egentligen inte alls vill höra, inte alls är betjänta av och inte alls önskar uppleva mer - men som iallafall ständigt är igång, just på grund av att vi tror på illusionen av att något utanför oss själva har makten att såra oss och inte inser att det är vår egen tolkning som är avgörande och ger fortsatt näring till såret. Så länge vi tror på denna utifrån kommande orsak till vår olycka så kommer vårt välmående helt att ligga i andras händer beroende på hur andra människor "uppför sig" gentemot oss

Men - det tar mycket kraft och energi att springa omkring och försöka "uppfostra" omvärlden för att på det sättet tro oss om att kunna få mer respekt och kärlek. Det får mig också att tänka på ett citat: "Om du inte vill få taggar i fötterna kan du täcka hela jorden med mjuka plattor - men det är lättare att köpa ett par skor".
Händelsen blev också för mig en träning i att för min egen del, tills nästa gång det händer, fundera på varför jag i stunden själv valde att bli sänkt över att det hände. Där blottades ju mitt eget sår - också. Livets tal är spännande!