Låt mig få ha min ilska ifred! 

 
Många av oss har med oss präglingar om att det anses fel att visa ilska. En del kanske har vuxit upp i familjer där minsta problem utlöste raseri. Att hitta ett schysst och balanserat förhållningssätt till ilskan är inte helt lätt.
 
Men om vi lär oss att erkänna ilskan, att ta den till oss slipper vi rikta den åt fel håll där den inte hör hemma. Den positiva sidan med ilskan är att vi har möjlighet att utöva en kontroll och sätta gränser. Så länge den inte är kränkande eller våldsam kan ilskan vara en sund och givande reaktion. Det avgörande är - såklart! - vad vi gör med den. 
 
Så här skriver Elisabeth Kübler-Ross i sin bok ”Döden är livsviktig”: 
”Våra föräldrar skulle behöva lära sig att den naturliga vreden bara varar i femton sekunder. Sen är det över och barnet är redo att gå vidare. Men om han inte får lov att vara arg och, ännu värre om han får smisk, tillsägelser eller andra bestraffningar, löper han risken att bli en Hitler, en liten eller stor Hitler, full av raseri, hämndkänslor och hat. Världen är full av dem. Och jag använder just det ordet för det finns en Hitler inom oss alla. En mini-Hitler eller en maxi-Hitler.”
 
Så klokt. Och egentligen… – så enkelt det borde vara. Men då behöver vi förstå att alla känslor bör välkomnas, och att de i varje känsla finns en guidning, ett varningssystem som enbart vill oss väl. Slutar vi kriga mot vår ilska har vi dess-utom mycket lättare att hitta den konstruktiva sidan av den. Vi kan välja att vara raka och tydliga med vad vi vill. 
 
Går vi och bär på återhållen vrede under en lång tid kan vi vara säkra på att de kommer att påverka oss negativt både fysiskt och psykiskt och leda till ohälsa. Det blir en ständigt pågående inre stress som förr eller senare tar överhanden och detonerar. 

Elisabeth Kübler –Ross påstod också att hon inte trodde på begreppet utbrändhet. Det hon menade var att utbrändhet istället handlade om ”unfinished business”. Mycket av dessa ”oavslutade affärer” och oavslutade problem som vi inte bara har med andra utan också med oss själva, tror jag definitivt är kopplad till just undertryckt, icke erkänd ilska som aldrig hanterats konstruktivt och just därför tömmer oss alla på massor av energi. 
Vreden är inte enbart ett odjur – det är bara en känsla. Välkomna den – också!