Liv- och död.

Liv - och död

Jag fick ett dödsbesked sent i kväll. Jag anade att det kunde vara nära förestående.... Men ändå....ovissheten och osäkerhet om när det verkligen skulle inträffa visste ingen.... Men nu är det så alltså. Definitivt och oundvikligt.
Påminner mig - igen - om att aldrig, aldrig glömma hur livsviktigt det är att leva med medvetenheten om döden. Att varje dag, varje stund välkomna den att leva hand i hand med livet. För det gör den ju ändå - oavsett om vi bjuder in den i vårt medvetande eller skyggar för hågkomsten av dess existens. När vi välkomnar den att sitta på vår axel, ständigt närvarande - och få påverka våra beslut och avgöranden i vardagen, kommer vi paradoxalt nog att uppleva livet som så mycket mer LIV. Och på köpet infinner sig tacksamhet, vördnad och glädje inför allt levande och livet självt. Klarar vi det, blir chansen att leva i illusioner, i "istället - för - liv" eller ett "någonstans - någongång"- liv minimal. Vi behöver inte bedöva oss mer eftersom vi har valt att acceptera och omfamna livets spelregler - och vi hjälper då istället livet att spraka och stråla genom oss ännu mer, ännu starkare, ännu tydligare.

Döden är verkligen en livskraftshöjare. Jag tror att det var just det som Steve Jobs, Apples grundare som avled i oktober, menade då han sa att "Döden är antagligen livets bästa uppfinning." Att livets korthet är den bästa kreativa drivkraften, att det gäller att ta var på det liv som givits oss. Och han påstod också så klokt: "Din tid är begränsad så slösa inte bort det genom att leva någon annans liv."
Så mycket som faller på plats när vi ger döden det utrymme i vårt liv - som döden egentligen skall ha.