Om att agera - eller inte agera

Jag tycker att det blir rätt "lustiga" diskussioner och reaktioner på Facebook ibland.

Å ena sidan så handlar mycket inlägg om att vår medvetenhetsutveckling och därmed kärleksförmåga bör stärkas. Det bör i konsekvensens namn innebära att man kan leva sig in i hur en annan människa upplever det. Är man frisk och normalt fungerande så brukar det leda till någon slags reaktion och därmed agerande, om man upptäcker att någon blir utsatt för negativ och oschysst behandling t ex. Å andra sidan så kommer reaktioner  från en annan  "tyckarfalang" om att man "inte skall ge det negativa energi för då växer det"...

Jag är med på det sistnämnda resonemanget också - men skulle ändå vara väldigt tacksam för att människor reagerade och agerade, och inte bara rullade tummarna, om jag var i en akut utsatt situation... 

Men - det som egentligen borde vara den viktigaste diskussionen är väl - hur man gör detta. På vilket sätt och i vilken anda själva ingripandet görs. Det är väl det som är den verkliga utmaningen! Att aldrig låta ilskan eller irritationen bli så omfattande och gå så långt att man sänker sig till att hamna på samma nivå som den som "burit sig illa åt". Det är en hårfin balansgång, för att undvika att  bete sig som en lika dålig kålsupare förvisso - men en spännande utmaning, i vilken bägge "tyckarfalangerna" skulle kunna samsas. ♥