Om att döma eller bedöma? 

Det är en balansgång som krävs mellan att stå upp för de värderingar vi har – och den hårfina gränsen att inte göra sig skyldig till att döma. Att hålla isär agerande vi inte står för – och person.
 
Att bedöma är oundvikligt, det gör vi hela tiden i det att vi existerar. Vi registrerar hela tiden, och reagerar och svarar ständigt på olika stimuli. Vi noterar automatiskt det vi möter som behagligt–obehagligt, bra-dåligt, sant-osant etcetera. Detta sker automatiskt utifrån de värderingar och den medvetenhet vi har.
 
Denna bedömning är grundad i våra uppfattningar, våra övertygelser. Skulle vi inte notera våra signaler missar vi guidningen och den inre vägledningen. Följer vi inte de signalerna blir vi manipulerbara och väldigt lätta att styra. Kruxet kan ändock vara att klara av att särskilja signaler från rädslans domäner - och intuitionen. Det kräver reflektion, självkännedom och träning för att den färdigheten ständigt skall utvecklas. 
 
Lär vi oss lyssna bättrre och bättre, så är det ändå detta som kan hjälpa oss att inse att vi är på väg att göra misstag, placera oss i fel sammanhang och situationer, sätta igång med projekt vi inte alls skall göra t ex. Men så länge vi låter yttre signaler vara starkare - eller om vi väljer att ta hänsyn till dem mer än de inre - kommer vi vilse. Detta behöver vi stå upp för och inte likställa med att vi dömer.
 
Svårigheten kommer då vi behöver ta upp detta, säga nej tack, och kanske i och med det göra någon/några besvikna som enligt sin plan och sina förväntningar har ”räknat med oss”. Om vår självbild dessutom är låg och motparten svarar med skuldbeläggande, anklagelser om bristande ”lojalitet” etcetera är det mycket lätt att köra över sig själv och förneka den inre guidningen. Vägledningen kanske just då dessutom är luddig och lite otydlig. De logiska och intellektuella skälen brukar låta vänta på sig ett slag, trots intuitionens ständigt starkare och starkare röst .
 
Tror vi dessutom djupt inom oss att vi är ”stygga” då vi har en avvikande uppfattning, vågar vi inte uttrycka något alls. Vi blandar då ihop att göra livsnödvändiga bedömningar med att döma.

”Vi måste erkänna verkligheten innan vi kan förändra den”          
                                              Philip Mc Graw