Om att erkänna verkligheten...

Om att erkänna verkligheten
"Vi måste erkänna verkligheten - innan vi kan förändra den". Det är ett av många kloka påståenden som tuffa, konsekventa Dr Phil har sagt och som definitivt fastnade hos mig då jag hörde det för många år sedan. Något som låter så busenkelt och självklart - är samtidigt något av det svåraste att verkligen klara av. För just detta - att våga erkänna hur verkligheten faktiskt och precis just nu är beskaffad, att våga se, och våga känna - utan dimridåer, önsketänkande och skyddande illusioner - och att som nästa steg också gå vidare och ta ansvar för vad det är vi upptäcker, trots att sanningarna kanske svider rejält - är något av det mest utmanande vi kan göra.
Lättare är då kanske att leka struts och stoppa huvudet i sanden, sysselsätta sig med allsköns "kickar" - äta för mycket, dricka för mycket, röka för mycket t ex,  eller ständigt planera att "ha nått kul att se fram emot", shoppa loss och överspendera, lägga till ytterligare en mil på träningsrundan, eller bara drömma sig bort i önsketänkande...I just det omedvetna ångesthanteringsstadiet - för det är ju det vi håller på med - glömmer vi att sanningen alltid är befriande, och är bara intresserade av att fly ifrån den. Men acceptansen  av sanningen, är det första steget mot förändring och läkning. 

På samma sätt är uttrycket "Frihet är en medvetenhet om begränsning" - myntat av Rollo May, en amerikanske psykoterapeut, också en påminnelse om det som verkar som en paradox - att inse den aktuella begränsningen som den enda vägen till verklig frigörelse. Alkoholisten t ex som inte på allvar inser sin begränsning kommer givetvis bara fortsätta med sitt beroende, liksom kvinnan som lever med en lögnhals och tror att han någongång... längre fram.... kommer att ändra sig...

Det finns ju alltid en logisk anledning till att vi agerar som vi gör, det finns alltid en "morot" i vårt handlande, även om beteendet är destruktivt och leder till för oss oönskade resultat och alls inte är bra för oss. Den moroten kan handla om många saker - status, ekonomisk ställning och tillhörighet t ex. 

Den kanske inte fullständiga tron på att man själv är kapabel att klara förändringen, och har mod nog att klara den kanske tillfälliga sämre ekonomin, eller perioden av utanförskap och ensamhet, gör att många av oss väljer att sätta händerna framför ögon och öron och istället leva i förnekelse.

Så nog är det en tuff utmaning att leva ärligt. Men någonstans har vi ändå inget val. Sanningen hinner alltid, förr eller senare ikapp oss, och priset av att ljuga för oss själva och därmed andra, blir i slutändan högre och konsekvenserna mer vittgående än vi från början kanske förstod.