Personligt ansvar - var går DIN gräns ?

Idag på Facebook lade jag ut denna status på min personliga sida:

"Tänk om fler av oss verkligen levde efter "livet är en spegling" - tanken. Då skulle vi slösa minimalt med tid och energi på att fastna i irritation, gruff, ilska och bitterhet. Även om saker/ händelser gör oerhört ont ibland, så hjälper det iallafall MIG massor när jag påminner mig själv om att ingen slump finns, jag är inget offer och jag har själv dragit till mig händelsen! Livets tal - är verkligen en gratiskurs i personlig utveckling - om vi tar den på allvar!"

 

När man lyfter dessa frågor kommer oftast ganska snart frågor typ: "Skulle de 6 miljoner judar som dödades i koncentrationsläger få skylla sig själva då?", " Har du verkligen sett Agneta, hur det ser ut i världen - med krig, osämja, övergrepp, våldtäkter, misshandel osv osv..." Intressant är att dessa frågor ibland också kommer från "personalfolk", coacher etc som har till uppgift att vägleda och hjälpa sina klienter. Jag blir naturligtvis nyfiken på var gränsen går vad gäller deras personliga ansvar. För det är ju den livssynen som de för över  till sina klienter...

 

 

Det ÄR fruktansvärt sorgligt många gånger - och diskussionen handlar egentligen inte om det. Dvs om pricipen skall gälla i förhållande  till HUR tragisk en upplevelse är t ex....Jag är vän av logik - så antingen gäller en livslag - eller så gäller den inte...Och som jag ser det så har vi inte koll fullständigt på orsakskedjorna - vi är fortfarande omedvetna om livslagarna, vi förstår inte bättre...De finns, men många av oss har inte upptäckt dem ännu....Skuld t ex har ingen plats alls i resonemanget då det enbart handlar om omedvetenhet...

Min övertygelse är den här - och jag tror också på logiken i ett längre tidsperspektiv än enbart ett enda liv... Då skulle onekligen värden vara orättvis, om det bara fanns ett ettlivs- perspektiv...För mig så innebär detta resonemang automatiskt att vi sträcker det personliga ansvaret längre än vad som kanske är "brukligt" att göra. Att vi alltid väljer det konstruktiva, att vi aldrig kastar in handduken - om vi är villiga att ta det fulla ansvaret vad gäller förståelsen att vi själva  - omedvetet - satt oss i just den situationen. Detta resonemang ger mig själv iallafall kraft att orka fokusera på och sprida ljuset! Och sanningen är att jag själv definitivt inte hade orkat leva utan denna livsinställning, med tanke på de fruktansvärda handlingar som vissa "människor" begår som ofta påverkar många så oerhört destruktivt.

 

När jag gick en lärarutbildning i A Course In Miracles på 90-talet - så fastnade jag för detta citat - och det har hjälpt och väglett mig i min livshållning och min verksamhet sedan dess....Tufft - ja! - men som jag ser det den enda vägen till verkligt läkande:

 

" Jag är ansvarig för det jag ser. Jag väljer de känslor jag upplever, och jag bestämmer det mål jag vill uppnå. Och allt som tycks hända mig ber jag om, och får som jag har bett." (Textboken, kap 21, avsnitt II, s 506)