Sanningssignaler...

Sannings-signaler....

De senaste dagarnas möten och tankar har för mig handlat mycket om sanning.

Jag vet inte hur du fungerar - men jag påverkas mycket starkt av att träffa personer som lever i lögn....Jag blir oerhört trött, som förlamad i deras närhet, och jag har väldigt svårt att just då behålla min energi även om jag numera anar att det ligger ett budskap i detta och att jag säkert behöver träna upp min förmåga att hantera dessa  situationer. Men det som mest intresserar mig är hur dessa signaler - som jag på intet sätt är ensam om att känna av - skall användas och när och varför de dyker upp.

För det kan ju självklart inte vara så att jag reagerar på alla människor som inte är ärliga, eller lever sin sanning - eftersom ingen av oss klarar av den tuffa utmaningen att ständigt vara i kontakt med vårt hjärta. Och min roll kan knappast heller vara att springa omkring och vara en "sanningspolis" eftersom var och en, efter sin integritet väljer - eller inte väljer att lyssna på den inre sanningen och gå den vägen. Det är fri vilja, som alltid.

Eller är det så att jag blir så påtagligt trött och förlamad för att jag just där, just då, inför just den personen skall vara en spegel? Livet kanske är med i detta med en logik som jag själv inte helt förstår. Och betyder det då att jag just där, just då, för just den personen skall förmedla, om än på ett varligt sätt, precis vad jag upplever ? Att jag anar osanningar, lögner som måste upp i dagen och avslöjas, ungefär som de drömmar som ges till oss om natten och kan hjälpa oss att avstyra kommande oönskade scenerier i våra liv, om vi tar drömmarna på allvar. Kan det vara så att den personen jag har framför mig kanske skulle bli hjälpt av att jag påpekar ngt som troligtvis den personen just där och just då är mogen för att ta till sig? Att det finns en Livets "timing" på gång, som fungerar som en väckarklocka. Och att det just där, just då, inför just den personen rentav är min uppgift. Den tanken stärks av min tro på att vi alla är sammanvävda, att ingen är separat eller utanförstående. Att vi alla djupast är ett...Men kan jag verkligen avgöra det - och har jag rätt till det? Kan jag "ramla in" i någon annan på det sättet, med icke-respekt för personens integritet som eventuellt resultat?
Är det en klientsituation är det inga tveksamheter - då är det en gudabenådad hjälp som alltid för samtalet vidare...och då är jag i en roll där jag förväntas säga just sanningar. Men när det gäller en vän? En uppdragsgivare? En flyktig bekant?
För mig är sanning likställd med befrielse, kraft, glädje och energi. Något som alltid i längden visar sig vara det enda rätta, om vi inte vill viga timmar, dagar,år åt illusioner. Lögn skapar sjukdom - sanning helar. Det tror jag fullt och fast på...

Men dessa funderingar får jag nog just fundera vidare på ett tag till... Svaret kommer säkert, i sinom tid.