Ständiga vägskäl...

Godmorgon!
Vad det är intressant att spegla sig i andra...Ju mer av livet som går desto mer inser jag att mina behov av att vara själv, ensam, i stillhet är såååååå stora. Jag förundras hela tiden hur andra hinner med hus, hem, trädgårdar, relation, barn, fritidsintressen OCH hinner med sina mål, sitt eget driv...Och dessutom lyckas få ihop detta med att känna in, känna efter och lyssna inåt....En del verkar ju fixa det...Men jag gör det definitivt inte....

Så för mig är det bara att hedra och acceptera eremiten inuti. Om jag inte får min "stilla-tid" emellan alla aktiviteter oavsett hur "kul" de är - blir det snabbt bakslag och tappad glädje...När det stundtals är för mycket så påminner jag mig själv om att jag VALT det som sker - då finns ändå alltid glädjen och tacksamheten där i botten,  trots att det hopat sig lite för mycket just då.

Men utmaningen handlar ju om att dra lärdom av det och minimera stunderna av köpslående med sig själv överhuvudtaget. Signalerna av att gå över gränsen kommer iallafall för mig snabbare, tydligare och med starkare konsekvenser ju mer livet går. Jag är tacksam för det. Utveckling och självinsikt kallas det kanske...Och med känslan inuti att trots tillfälliga kaosupplevelser så ökar tillförsikt och glädje ändå  med åren. 
Önskar er en härlig tisdag idag allihop!