Ugglan igen...

Så spännande med alla dessa berikande inre resor...
Intensivt inre arbete 
Robert Moss-kursen "Dreaming the soul back home" fortsätter och övning läggs till övning, insikt till insikt. Med ett så intensivt inre arbete så händer det mycket på ett inre plan. Supergillar!
En sida av mig

Men jag fick härom-dagen  en tankeställare och en riktig bakläxa... Jag upptäckte vid en av trumresorna att ugglan som funnits med mig sedan slutet på 80-talet...den hade jag tyvärr tagit alldeles för given och inte gett den den respekt och den lyhördhet den förtjänar. 

Ugglan representerar naturligtvis en sida av mig, en delpersonlighet.. En del inom mig som tagit denna form för att ytterligare skapa kontakt med inre signaler och fördjupad förståelse om både mig själv, andra och mitt syfte här på jorden.
Så övningen blev för mig förvånande känslostark. Precis då jag omfamnade ugglan och vi flög upp i de övre världarna vällde tårar plötsligt fram, och jag blev medveten om att jag just svikit en viktig del inom mig själv. Det var en sorg. Insikten om att denna trogna inre vän och del av mig själv, alltid finns och har funnits - oavsett om jag till en stor del inte erkänt och vördat den...Men nu har vi knytit starkare och förhoppningsvis än mer uthålliga band.
Tvivel på inre bilder
För många år sedan i någon av de första shamankurserna jag gick och vi skulle stärka kontakten med ett kraftdjur, hade tvivlet gjort sig påmint. Var det inte så att jag hittade på allt? Inbillade jag mig inte? Var det inte ett sätt att göra sig märkvärdig?  Jag hade i en trumresa sett ett par mycket stora ögon som jag själv trodde var just uggleögon, eftersom ugglan sedan länge hade fascinerat mig - men jag tyckte att det var för otydligt och inte att lita på. En assistent till kursledaren reste då med mig in i ännu en trumresa, för att se om han kunde se det jag anade att jag sett. Jag hade inte sagt något till honom om att jag misstänkte att det var just ugglan. Väldigt snart, berättade han sedan, hade en stor uggla gripit ett fast tag om hans handled  och gång på gång för honom bedyrat att den sökte mig. Min reaktion när han  berättade detta var stark och mycket känslosam då också, och jag blev än en gång påmind om att inte fösa undan och dissikera de inre bilderna och intrycken till förmån för enbart intellektet...De berikar istället livet så mycket!